Elisabeths blogg

Jag har en last i mitt liv. Något som jag brottas med varje dag.  Mitt sötsug. Tänkte börja den här veckan bra. Inget sött för min del förrän tidigast torsdag, kanske onsdag. Det var min egen lilla plan jag hade gjort upp i huvudet. Men så är det måndag idag. Alltid denna trötta, trista, gråa, tråkiga måndag. Bra ursäkt tycker jag för att unna sig lite choklad. Sagt å gjort, jag traskade iväg till närbutiken och inhandlade 200 gram Marabou schweizernöt. Och tror ni inte att jag redan tryckt i mig hela chokladkakan helt själv? Självklart har jag det! Om den var god? Helt underbar. Dåligt samvete? Näe fakiskt inte. Det är ju måndag och jag förtjänade choklad!

Jag har ett ha-begär. Ett fruktansvärt sådant. Ända sedan igår (jag har alltså inte lidit utav detta jättelänge) har jag drömt om att äga en iphone. Och nu är jag som besatt. Kollar upp olika abonnemang, dagdrömmer, pirr i magen - ja det är nästan som om jag är kär telefonen. Vi får väl se om det blir ett spontanköp innan jul. Eller om jag kanske gör en mer planerad affär nästa år istället. Eller så kanske det inte blir någon telefon alls. I det sistnämnda scenariot kommer jag gråta mig till sömns resten av livet i desperat längtan efter en iphone.

Idag blir jag bara så trött på mig själv! Runt lunchtid idag stressade jag iväg till Täby centrum för att köpa lite saker som jag behövde för fotouppgiften (lite sent ute med tanke på att den ska vara klar på tisdag). Men i alla fall så plockar jag åt mig det jag behöver och ställer mig i kö. När jag väl är framme vid kassan och ska ta upp min plånbok ur väskan upptäcker jag att den inte är där. Jag har glömt den hemma. Jag brukar i princip aldrig ta ut min plånbok ur väskan, men bara för att jag var stressad idag och har mycket som ska bli klart till nästa vecka så har jag så klart glömt den. Bara för mig att ta första bästa buss tillbaka. Självklart missar jag bussen med en minut och får vänta i 20 minuter. Väl hemma igen har det hunnit bli så mörkt och dimmigt att man bara vill krypa ner under täcket igen. Men inte jag, jag ska åka tillbaka till centrum för att köpa mina saker. Så jag hämtar min plånbok, vandrar tillbaka till bussen, åker buss, in i köpcentret, köper det jag ska, sätter mig och väntar på bussen, går på bussen, åker buss igen, går av bussen, och går hem. Jag kan säga att mitt humör på grund av det här inte är det bästa. Dock är jag det lite bättre nu. Jag är glad att Coldplay finns på min mobilspellista och höll mig sällskap under dagen när det kändes som värst. Och nu står en köttgryta står och puttrar på spisen, så dagen slutar ganska bra ändå.

Någon som ska kolla på paradise hotel ikväll? För fem årsen satt jag som klistrad varje kväll och följde Olinda, med monsterläpparna, och de andra deltagarna i paradiset. Jag vet att jag kommer sitta som klistrad även i år!

Igår kväll såg jag en helt underbar film, Julie och  Julia. Det var den bästa film jag sätt på väldigt länge. Kanske för att jag inte hade några förväntningar på den. Jag trodde att det skulle vara en typisk amerikansk halvbra film, som man mest kollar på som tidfördriv. Men oj så fel jag hade!  Julie och Julia visade sig vara helt magisk. Den handlar om Julia Child som tydligen (jag kände inte till henne innan) är en legend inom matlagning i USA. Hon skrev en kokbok som revolutionerade amerikanarnas sätt att laga mat.  Mastering the art of french cooking, eller Det goda franska köket som den svenska översättningen heter.  I den andra parallella historien får vi följa Julie som bestämmer sig för att starta en blogg om hur hon under ett år lagar alla recept från Julia Childs kokbok.

Jag blev så inspirerad efter jag sett filmen. Jag vill genast ställa mig och laga en boeuf bourgiongon som ska koka i 2,5 timmar. Jag vill laga chokladtårtor, pochera ägg, ja allt som de gjorde i filmen! Jag har till och med googlat fram youtubeklipp på den riktiga Julia Child och nu vet jag hur man lagar en omelett på rätt sätt.

Om ni inte vet vad ni ska göra en grå och trist novemberdag så borde ni se den här filmen. Det blir samma effekt som att ta en lyckopiller, för i alla fall jag har gått omkring och skrattat inombords (jaja, lite överdrift kanske) sen igår kväll.

Kankse nåt att önska sig i julklapp?

Jag är lite av en nörd när det kommer till matlagningsprogram. Jag följer allt! Jag kollar på Tinas cookalong på TV4, Vad blir det för mat? och Leila Lindholms program på TV4 plus. För att inte tala om Gordon Ramseys alla program som jag fullkomligt älskar! Jag har sett alla säsonger av Hells Kitchen, The f-word, Gordon’s Kitchen nightmares, Elake kocken och Gordon Ramseys cook along. Jamie Oliver ligger mig också varm om hjärtat. Jag älskar matlagningsprogram helt enkelt.

Denna trötta måndag kom jag på att jag totalt glömt bort Niklas mat på Svt , så jag kollade igenom ett par avsnitt på Svt-play . Jag slås förvånande nog av att det här är en tv-kock som jag faktiskt har lite svårt för. Inte Niklas som person utan sättet han gör programmet på. Han har ett tema för varje avsnitt.  I ett av de avsnitten jag tittade på var temat lunchlådor. Jättekul, tänker jag som ofta har med mig matlåta till skolan. Nu kanske jag kan få lite tips och ta med mig något annat till skolan än sallad eller pasta med köttfärssås som varje vecka är obligatoriskt i min matlåda. - Soppa, säger Niklas, det är bra mat att ha med sig i lunchlådan, och jag köper det han säger. Men så börjar han skala jordärtskockor, rosta de i ugnen tillsammans med schalottenlök. Sen mixar det med grädde och  mjölk, och sen är soppan klar! Eller inte. Till soppan ska man ställa sig och laga en citron och örtmarinerad kycklingfilé. Jag tycker det här låter jättegott, och jag kan absolut tänka mig att pröva receptet, men det är alldeles för komplicerat. Det är inte matlådemat för mig. Det är en helgmiddag som man lagar när man har mycket tid och lust för att laga mat.  

Ett annat exempel där jag känner att han tappar mig helt är när han ska laga en snabb vardagsmiddag. Återigen är jag jättepositiv när jag hör vad programmet ska handla om, men snabbt tappar han mitt intresse när det visar sig att endast förberedelserna till rätten var snabb. Fisken, som är huvudingrediensen i måltiden, ska marineras under en längre tid och då får man tillfälle ”att göra något annat under tiden”. Om jag kommer hem efter en lång dag och är hungrig vill inte jag gå runt och vänta på att min mat ska marineras innan jag kan äta den. Då vill jag ha något som är enkelt och gott och går snabbt att göra. Det var också det jag trodde att han skulle tipsa om i det avsnittet, men så var inte fallet.

Jag tror att en av anledningarna till att jag har lite svårt för Niklas mat är för att jag inte tillhör den målgrupp programmet riktar sig till. Recepten och tipsen är nog inte till för en student med begränsad ekonomi, utan någon som kanske vill ha ett komplement till att äta ute för 100 spänn varje dag.  Jag konstaterar att tyvärr är inte Niklas mat något för mig utan jag får nöja mig med de tio andra matlagningsprogrammen som jag redan följer.

Vad gör man en grå och deppig dag som denna? Jo, man bäddar ner sig i sängen med te och pepparkakor. En bra bok på det så känns allt genast mycket bättre. Både myskänsla och lite julstämning på det!

Just nu läser jag Blonde av Joyce Carol Oates. Det är en riktig tegelsten på 800 sidor, men den är otroligt bra! När jag började läsa trodde jag att det skulle vara en biografi om Marilyn Monroe, men så är inte fallet. Blonde är en fiktiv historia. Dock bygger den på verkliga händelser ur Marilyn Monroes liv. Man skulle kunna säga att det är en skönlitterär bok om hur hennes liv skulle ha kunnat vara.

Oates har förresten blivit min favoritförfattare. Det var i somras jag upptäckte henne. Jag skulle sitta på en buss i åtta timmar och behövde något att fördriva tiden med. Jag stod länge och valde böcker i pocket shop, och till slut lyckades jag sålla bort alla utom två böcker. En av dem var Dödgrävarens dotter. Jag vet egentligen inte varför jag valde den, kanske var det omslaget jag fastnade för. I vilket fall så är det den bästa bok jag någonsin läst i alla kategorier. Det bästa av allt är att jag precis har upptäckt Oates, och i snitt har hon gett ut cirka en bok varje år, så jag har många timmars spännande läsning framför mig. Någon som har något tips på vilken som ska bli min nästa Oates-roman?